Folk som inser bluffen och narrar som inte gör det

Forskare från Australien, USA och Storbritannien skriver i en artikel i Trends in Ecology and Evolution att vi inte behöver räkna med plötsliga ekologiska förändringar (”tipping points”) utan att sådana förändringar liksom tidigare följer ett mjukare mönster.


”Detta är goda nyheter eftersom de avfärdar katastrofscenarierna och ger oss tid att koncentrera arbetet på att rädda hotade arter i stället för att uppgivet konstatera att det redan är för sent”, säger en av författarna.

Ekosystemen på olika kontinenter har inte heller några starkare kontakter, utan klimatförändringar och liknande måste ses som lokala företeelser med olika effekter på miljön. Professor Erle Ellis vid universitet i Maryland konstaterar: “Så mycket som fyra femtedelar av biosfären har under årtusenden påverkats av mänskliga aktiviteter på ett eller annat sätt.”

En annan glädjande nyhet som Skeppsgossen läst i tidningen The Independent: “Frågor som CO2-utsläpp, luft- och vattenföroreningar, hotade djurarter och vattenbrist anses inte längre ‘lika allvarliga’ av den breda allmänheten som för ett par årtionden sedan. Det framgår av en undersökning som gjorts i 22 västländer.” Idag är det sålunda bara 49 procent som tycker att den globala uppvärmningen är ett allvarligt hot.

Av undersökningen framgår också att övertron på förnybar energi börjar försvinna allteftersom fler människor blir medvetna om att alla subventioner maskerar de verkliga kostnaderna för exempelvis vindenergin. Arbetet för att minska CO2-utsläppen bedöms också som allt mindre viktigt, med tanke på att Kinas elförsörjning är till 70 procent baserad på koleldade kraftverk och att landet idag släpper ut mer koldioxid än alla västländer tillsammans.

Lägg därtill de officiella erkännandena att det inte skett någon egentlig uppvärmning av jorden under de senaste 15 åren. Det tycks som om alltfler vanliga människor inser att hela klimathysterin med sina domedagsprofetior är en för gemene man mycket kostsam bluff.



Veckans Klimatnarr 1

 Tyvärr gäller ovanstående inte för svenskarna som fortsätter att inbilla sig att det här lilla landet kan bli en föregångare när det gäller att hejda klimatförändringarna. Till stor del beror det förstås på Sveriges vänstervridna media, som samarbetar med miljökapitalisterna och gärna sprider deras propaganda. Ett skräckexempel bland dessa propagandaorgan är Helsingborgs Dagblad, vars kulturchef(!) Gunnar Bergdahl i en krönika utan att skämmas kläcker ur sig ett påstående som att ”klimathotet är verkligt”.

Skeppsgossen undrar förstås vad Bergdahl grundar ett så kategoriskt uttalande på? Al Gore, Pachauri, Per Holmgren, Johan Rockström eller någon annan "auktoritet" på området? 

Än värre är samma tidnings krönikör Ola Olofsson som vill indoktrinera våra barn. Under mottot ”Lär barnen att leva klimatsmart” skriver han: ”Min generation är den sista som kommer undan med att flyga på flera utlandssemestrar varje år utan att källsortera därhemma, och dessutom åker många av oss runt till olika köpcentrum i törstiga bensinbilar och spenderar ohyggliga summor – på skit…”

Vad han menar med ”skit” vet inte Skeppsgossen, men jag utgår från att varken Helsingborgs Dagblad eller hans egna skriverier räknas till den kategorin. Så länge sådana klimatnarrar får hållas lär det emellertid inte finnas mycket hopp om tillnyktring i den svenska klimatdebatten.

Låt mig sluta det här inlägget med en glad nyhet i form av ett inlägg i Göteborgsposten om vindkraftsdårskapen. Det är undertecknat av Marian Radetzki, Jonny Fagerström och Björn Törnvall, tre oförtröttliga kämpar på det här området.

“Vi ser inte någon ljus framtid för vindkraften i Sverige. Det finns inget behov av storskalig vindel, och ingen kommersiell lönsamhet i branschen, ens i ett längre perspektiv. Vi är upprörda över att svenska hushåll ska tvingas subventionera vindkraftexport till andra länder samtidigt som vår egen miljö tar stryk. De närmast ofattbara mångmiljardbelopp vi kastar bort på detta onödiga experiment med landsbygdsbefolkningen, hushållens ekonomi och landskapet, behövs för betydligt mer angelägna ändamål i Sverige i dag.”

Till slut noterar Skeppsgossen att man i februari noterade -71,2 grader i Ojmjakon i Sibirien, den hittills lägsta temperaturen i världen. Det verkar var en lämplig plats för en kommande klimatkonferens, eller hur?



.