Förnybar energi = nykolonialism

Effektivare än solceller

Det tycks som om förnuftet börjar få råda när det gäller den framtida energiförsörjningen i Afrika, trots miljövännernas motstånd mot all traditionell och storskalig energiproduktion. Redan nästan år startar bygget av världens största vattenkraftverk i Kongofloden tack vare lån från Världsbanken. Denna damm, kallad Inga 3, kommer att kunna försörja 90 procent av befolkningen i Demokratiska Republiken Kongo med elektricitet och får en kapacitet som är dubbelt så stor som det hittills största kraftverket i världen, Three Gorges i Kina. 

Men miljövännerna protesterar i vanlig ordning och menar att de som får nytta av projektet är storstadsbor, gruvbolag och exportföretag. De vill i stället se satsningar på små decentraliserade anläggningar, läs solceller. Nu får de mothugg också av sina röda kamrater i t.ex. Kalifornien, där den aktade Alex Trembath skriver att solceller och annan ”klimatsmart” teknik är ”nykolonialistisk, moraliskt förkastlig och i allt större utsträckning passé”. 

Kenya har redan satsat på solceller och i landet finns nu 300 000 installationer på taken till privata hem. En stor framgång som säkert fru Romson och herr Fridolin kommer att citera i framtida energipropositioner. ”Inte ska väl Sverige vara sämre än Kenya på energiområdet” eller hur de nu uttrycker det. Problemet är bara att inte ens i soliga Kenya klarar solcellerna mer än att ladda mobilen, mata teven och hålla ett par glödlampor lysande. De räcker inte ens till att koka en kopp te. Som en afrikansk expert sagt: ”Afrika behöver den senaste och mest effektiva tekniken och inte en teknik som andra nationer anser tillräcklig för afrikanska förhållanden.”

I tidskriften New Scientist skriver Fred Pearce: ”Vi måste till varje pris undvika att Afrikas framtid utgörs av dels billigt kol som ger städerna elkraft och dels billiga solpaneler ute på landsbygden. Med tanke på att alltfler afrikaner redan nu flyttar från landet in till storstäderna låter inte detta som en bra lösning.”