Vår tids största bedrägeri

I de klimatförhandlingar som föregått Pariskonferensen ingår som bekant skapandet av en "grön" klimatfond som enligt planerna ska fyllas på med 100 miljarder dollar fram till 2020. Pengarna i fonden ska användas till att subventionera grön energi och betala de fattigare ländernas kostnader i samband med omställningen till förnybar energi. Eller som någon elak herre har sagt: att betala de fattigare ländernas underskrifter på slutdokumentet.

Ett par ekonomer som närmare studerat syftet med fonden är Nicolas Loris och Katie Tubb, båda knutna till den konservativa tankesmedjan The Heritage Foundation (www.heritage.org). Deras analys är på många sätt skrämmande och avslöjar åtskilligt av den dolda agendan bakom COP21. Skeppsgossen tar sig som vanligt friheten att återge artikeln i sammandrag – med en och annan egen kommentar.

Vind- och solenergi är ju inte gratis och utvecklingsländerna anser inte att de ska avstå från ekonomisk tillväxt bara därför att industriländerna ökat sitt välstånd med hjälp av numera bannlysta energislag som kol, olja och gas.

Hittills har endast 37 länder (bland dem Sverige förstås!) utlovat 10 miljarder dollar av de 100 miljarder som fonden behöver i ett första skede.

”Det är inte utan den här fonden för tanken till vad som brukar kallas Ponzibedrägeri (engelska: Ponzi scheme)”, skriver Loris och Tubb. Enligt Wikipedia är detta en form av investeringsbedrägeri som attraherar investerare genom att utlova hög avkastning, men som istället för att generera verklig avkastning på insatt kapital använder detta till utbetalningar och för att hålla bedrägeriet igång.

”Det finns risk för att pengarna inte alls används för sitt ändamål,” säger de båda ekonomerna. ”Japan har till exempel erbjudit den gröna klimatfonden 1,5 miljarder dollar. I beloppet ingår statliga lån till japanska företag som ska bygga kolkraftverk i Sydostasien!”

Men om nu starka nationer som USA skulle pytsa in 100 miljarder dollar om året i fonden. Hur stor hjälp skulle det vara för utvecklingsländerna?

Lois och Tubb refererar till Adam Smith och hans magnum opus “Nationernas välstånd”, där han framhåller vikten av ett fritt samhälle, ett öppet utbyte av varor och tjänster och fria marknader. I boken skrev han:

"Det är inte tack vare slaktarens, bryggarens eller bagarens välvilja som vi förväntar oss vår middag, utan av deras hänsyn till sitt egenintresse… En nation blir inte rik på en barnslig ansamling av blänkande metaller utan av folkets välstånd.”

Loris och Tubb noterar också att välgörenhet kan portioneras ut skedvis bara så länge skålen inte är tom. Fri företagsamhet, lagregler och privat egendom är huvudingredienserna i det vi kallar välstånd. Det är de principer som kan hjälpa människorna i utvecklingsländerna att förbereda sig på och klara av ett skiftande klimat och naturkatastrofer, antingen de är orsakade av människans utsläpp av växthusgaser eller inte.

“Men”, tillägger Loris och Tubb, “dessa principer saknas tyvärr i många utvecklingsländer… Den verkliga utmaningen ligger inte i klimatet utan i bekämpandet av fattigdomen. Den indiske miljöministern Prakash Javadekar säger så här: ‘Om vi inte tacklar fattigdomen, om vi inte utrotar fattigdomen, kan vi inte ta itu med klimatförändringarna””.

Billig, pålitlig och överallt tillgänglig energi är nyckeln till problemen. Energi ger oss värme och varm mat, driver skolor och sjukhus och skapar möjligheter att lyfta människor ur fattigdom. Därför kommer det inte som någon överraskning att man i vissa indiska samhällen där det inte finns elektricitet skrattat åt Greenpeaces försök att införa dyr och intermittent solenergi. ”Vi vill ha riktig elektricitet, inte hitte-på-elektricitet!” lär man ha sagt.

”Ändå fortsätter Obama-administrationen att utlova miljarder dollar till utvecklingsländerna för att ’bekämpa’ klimatförändringarna”, skriver Loris och Tubb. ”Man vill bygga ännu fler kostsamma och intermittenta förnybara energislag när över en miljard människor i princip inte har tillgång till pålitlig elektricitet överhuvudtaget. Ett bättre namn på Parisprotokollet skulle vara Överföringen av nationernas välstånd. Och när någon gör anspråk på pengar ur den gröna klimatfonden borde svaret bli att det inte finns några medel kvar av de amerikanska skattebetalarnas dollar.”

Mundus vult decipi, ergo decipiatur – 'Världen vill bedragas, må den då bedragas' sa filosofen Petronius som dog 66 e.Kr. Hur många gånger sedan dess har vi människor inte låtit oss bedragas av politiker och andra charlataner som plundrat våra fickor under allehanda förevändningar? Allt medan mediamaskinen tuggar ur sig flosklerna om ett klimathot för vars existens vi inte har minsta belägg. 

Snart samlas 40 000 narrar i Paris för att samla in nya pengar i det fulaste bedrägeri världen utsatts för i modern tid.